Och allt hon kan minnas är han röst. "Jag vet inte vad jag vill längre". Det lät så nervöst och osäkert, men samtidigt starkt och slutgiltigt. Han visste vad han ville, och det var henne som han inte längre ville ha. Hon blev arg och slängde på telefonluren. Hennes frustration och ilska fick hennes nävar att knyta sig och gång på gång slå mot betongväggen. Igen och igen. Hon drog sina naglar så hårt hon kunde mot hennes smala hals. Blodet rann och tårarna sprutade. Det enda hon kunde känna var ilska. Ilska för hon drivit honom till detta. Till slutet av kärleken och hoppet. Hon hade fått honom att gå längst hennes väg av lögner och respektlöshet. Det var enkelt. Han hade bara nått återvändsgränden. Hans enda utväg var att ge upp. För det fanns ingen annan väg.

Ilskan och frustationen avtog. Hon var lugn. Hon hade insett att det bara var ett faktum. Slutet av vägen var nådd. Den var inte nådd nu, utan för länge sedan. För han var bara en röst i telefonen.