"När jag var liten brukade jag räkna ner baklänges från 10, och föreställa mig att när jag kom till 1 skulle det bli en explotion, eller någon annan katastrof. När ingenting hände kände jag mig lättad och samtidigt, lite besviken.
Jag tänker på oss som explotionen som aldrig dök upp. Tio. Första gången jag såg dig. Nio. Ditt leende, och hur du lyser upp något inom mig jag trodde sen länge var dött. Åtta. Dina läppar pressade mot mina. Sju. Dina varma andetag mot min hals, och dina händer överallt. Sex. Du säger att du älskar mig. Fem. Vi bråkar. Fyra. Vi sårar. Tre. Vi tappar bort oss själva. Två. Vi kan fortsätta så här längre. Ett. Vi ber varandra att stanna.
Och jag är lättad. Så lättad- men lite besviken."