Är det inte lustigt, hur från år till år du inte ser mycket av förändring i sig själv. Fysiskt eller känslomässigt. Sedan plötsligt en dag tittar du tillbaka och ser att du nu är en annan person. Det är som att titta på timvisaren på klockan, du kan inte riktigt se den röra sig, men den förändras hela tiden.

Alltför ofta underskattar vi kraften i en beröring, ett leende, ett vänligt ord, ett lyssnande öra, en ärlig komplimang, eller ens den minsta handling av omsorg, som alla har potential att vända ett liv. Vänlighet är en handling som de döva kan höra och blinda kan se.

Smärta säger inte när du borde sluta. smärta är den lilla rösten inuti huvudet som försöker hålla dig tillbaka eftersom den vet att om du fortsätter, kommer du att förändras. Men låt inte det hindra dig från att vara vem du kan vara. Utmattning talar om när du borde sluta. Du kan bara nå din gräns när du inte kan gå längre.

Det finns alltför många mediokra saker i livet, kärleken bör inte vara en av dem.

Det handlar inte om att hitta någon som inte kommer att bråka med dig, bli arg på dig, eller göra dig ledsen. Det handlar om att hitta den person som kommer fortfarande att stå där torka tårarna borta, håller dig i sina armar efter ett intensivt bråk, och den som kommer aldrig att lämna, oavsett hur svårt det blir. Någon som älskar den du är och inte väntar på att du ska bli någon annan.